Text: Carl-Gustaf Andrén, Ålderman emeritus, Lund.
Från jubileumsboken ”Sankt Knuts Gille 1256-2006”.
Gillenas tid – Knutsgillet i det europeiska sammanhanget
S:t Knuts Gille tillkom på 1100-talet. Första gången det nämns är i ett brev från kung Valdemar (1170-82). Då är gillet uppenbarligen etablerat på en rad platser i Danmark och framträder som ett av många olika slags gillen i samtiden.
År 779 är det första gången det finns belägg för gillen. Då utfärdade Karl den store i det frankiska riket förbud mot s.k. ”gildoniae”, sammanslutningar av edsvurna ledamöter. Däremot accepterade han sådana som icke byggde på edsavläggelse men som slog vakt om och värnade medlemmarnas liv och egendom. Dessutom kunde de lämna hjälp till nödlidande. I fortsättningen – ända fram till 1500-talet – utvecklades gillesbildningen, framför allt i Tyskland, Nederländerna, de skandinaviska länderna och länderna kring Östersjön men också i England och Frankrike.
Det finns flera teorier om gillenas ursprung och idéerna bakom dem. Man har bl.a. pekat på likheterna med de gamla kristna brödraskapen som utövade kärleksverksamhet, på det germanska fostbrödraskapet med dess tonvikt på solidarisk sammanhållning för gemensam hjälp i olika situationer och på det germanska dryckeslaget. Mycket talar för att gillena utvecklats som en kombination av kristen kärleksverksamhet och germansk livsstil. Drivkraften har varit ett upplevt behov av det bistånd och det skydd för den enskilde som en sådan organisation kunde ge. Tillkomsten av gillena ägde också rum i en tid då sammanhållningen inom starka släkten och klaner framför allt i köpstäderna var på väg att upplösas. Varken stat/samhälle, kungamakt och rättsväsende eller kyrka hade nått en struktur som kunde ersätta denna tidigare skyddande gemenskap och ge individen önskvärd trygghet och säkerhet. Därmed kom ansvaret för att skapa ordningar som garanterade ett skydd åt den enskilde att vila på individerna själva.
Under medeltiden utvecklades en rik flora av gillen med olika innebörd och inriktning ofta med tyngdpunkt på skyddsgillen. I Sverige fanns vid medeltidens slut ca 180 gillen. Gillena växte fram i stadsmiljö. Det är också medborgarna i städerna som blir medlemmar i gillena. Olika kategorier slog sig samman i sina speciella gillen. Man brukar något förenklat gruppera gillena i fyra olika typer: allmänna gillen, prästgillen, handels- och köpmannagillen och hantverkargillen.
Även om gillena sinsemellan hade olika sammansättning och olika framträdanden finns det vissa bestämda gemensamma kännetecken. Redan från allra första början tycks kvinnorna ha haft plats i gillena. De som togs in i gillena, inte sällan genom edsavläggelse, påtog sig bestämda förpliktelser särskilt mot sina Bröder och Systrar. Gillet sågs som medlemmarnas garant för ömsesidig hjälp i kritiska situationer. Tillhörde man ett gille förband man sig därmed att ta hand om och hjälpa gillesmedlemmar som råkade i fattigdom eller blev sjuka. Likaså skulle man vaka över en död gillesmedlem och följa honom/henne till graven. Också i rättsliga saker var man skyldig att hjälpa varandra. För en dräpt gillesmedlem skulle hämnd utkrävas.
Det gemensamma gästabudet med gillesdrickning och minnesdrickning hör till gillenas karakteristika och markerar deras sociala inriktning. Varje gille hade i regel sitt särskilda skyddshelgon. Den religiösa prägeln var vid denna tid en självklarhet. I gillets aktiviteter ingick därför firandet av gudstjänster och mässor i samband med dess sammankomster och då särskilt skyddshelgonets minnesdag.
När Knutsgillet tillkom på 1100-talet var gillestraditionen väl etablerad. På 1000-talet omtalas i England ”guilds”. Köpmannagillena spelade där en framträdande roll i stadslivet. Gillenas samlingslokal, ”guildhall”, fungerade inte sällan som rådhus. Också i Tyskland möter vi de mäktiga köpmannagillena, ofta inriktade på en särskild gren inom handeln. I Danmark kom gillessystemet att utvecklas mycket starkt. Många av gillena hade här liksom i England en direkt anknytning till stadens råd. De ledande personerna i gillena och personerna i stadens styrelse var ofta samma personer. Men det fanns också en tydlig strävan hos gillena att trots sin nära anknytning till kungamakten och till stadens råd hävda sin självständighet gentemot både stadens styrelse och landets kungamakt. Gillenas stora betydelse speglas i deras antal på olika platser. Vid medeltidens slut fanns det således i t ex Ribe inte mindre än 21 olika gillen, i Köpenhamn troligen fler än 14 och i Flensburg 9.
Knutsgillenas tillkomst och karaktär
Exakt tidpunkt för Knutsgillenas tillkomst är inte känd. Som redan nämnts återfinns det första dokumentariska belägget på Knutsgillets existens i ett odaterat brev från kung Valdemar I någon gång mellan 1170 och 1182. Formuleringarna i brevet ger vid handen att Knutsgillen redan finns etablerade i ett flertal städer i Danmark och att ett Knutsgille håller på att upprättas i Visby med ett husbygge. Den enda upplysning som lämnas är att brödraskapet ”nyligen blivit gjort en början till”. Närmare än så kommer vi inte en fixering av tidpunkten.
Brevet är en fascinerande läsning, även om det inte är helt lätt att tolka. Tydligt är dock att Knutsgillet redan vid denna tidpunkt fungerar i många danska städer – vilka anger han inte – att man också funnit former för att ”högtidligen hålla gille” och att detta är en väsentlig del av verksamheten. Valdemar understryker också att inrättande av gillen är en sed hos dem som seglar för köpenskap ”att trygga och förbättra sin ställning genom föreskrifter och anordningar”. På så sätt kan man värna sig med egna krafter ”där annat bistånd och skydd inte står att få”. Han ger också i brevet befallning om att ”låta föra de frivilliga gåvor, som årligen kommer in från brödraskapet ifråga, både hos eder på Gotland och i samtliga de städer i vårt rike, där den helige Knuts gille hålles, till den plats där samme martyr vilar”, uppenbarligen Ringsted, gravplatsen för Knut Hertig. Slutligen säger sig Valdemar själv vilja ”ingå som part i edert brödraskap”.
Det har diskuterats och spekulerats om att Knutsgillet skulle ha funnits redan vid 1100-talets början, då med anknytning till kung Knut den Helige, som dräptes i S:t Albans kyrka 1086 och helgonförklarades 1099. I den diskussionen har man pekat på att Knut hertig eller Lavard, brorson till Knut den helige, själv var Ålderman i ett förnämt gille i Slesvig, kanske ett Knutsgille. Teorin anses ha stöd i formuleringar i Flenborgsgillets skrå från ca 1200, eftersom dess föreskrifter uppfattas som så ålderdomliga att de måste härröra från en period före år 1100. Några faktauppgifter som stöder denna teori har dock inte kommit fram. Eftersom Knut Hertig, som mördades i Haraldsted norr om Ringsted på Själland 1131, blev kanoniserad av påven 1169, är det mest troligt att Knutsgillet tillkommit strax därefter och att det, som Lauritz Weibull framhåller, är Knut Lavard som är dess ursprungliga skyddshelgon. Det är dock intressant att notera att både Knut konung och Knut Hertig/Lavard har fungerat som skyddshelgon åt Knutsgillena. Under senare delen av 1200-talet har Knut konung alltmer tagit över som skyddshelgon. De bevarade sigillen har genomgående en kungabild med dess insignier: krona, spira och äpple.
Vi kan med utgångspunkt från idag tillgängliga dokument alltså inte fastställa Knutsgillets ursprungliga tillkomsttid, vilka initiativtagarna var, på vilken plats man började eller hur de första stadgarna såg ut. Lika litet vet vi när de enskilda gillena upprättats. Troligen har detta ägt rum under 1100-talets andra halvsekel och i början av 1200-talet. I ett brev 1190 tar Valdemars son Knut IV alla Knutsgillen i landet under sitt beskydd. Vi vet också att ett gille tillkommit i Tallinn strax efter det att staden erövrats av danskarna 1219. Redan tidigt utgjorde Knutsgillena ett betydelsefullt nätverk inom det danska riket. De ingick i ”en handelskoncern, ett osteuropeiskt kompani … [med] huvudsyfte att främja dansk handel och sjöfart inom Östersjöområdet” som Lauritz Weibull beskriver det i sin bok ”Sankt Knuts Gille” 1956. Tillkomsten av Knutsgillena är därför enligt Weibull insatt i kampen mellan kejsaren Fredrik Barbarossa och dennes vasall Henrik Lejonet men också i kampen med tyskarna om handel och köpenskap i Östersjöområdet och Ryssland. Därmed kan de ses som föregångare eller konkurrent till Hansan.
I senare tid har forskare lagt större vikt vid deras religiösa funktion vid sidan om deras ekonomiska, sociala och politiska, såsom Lars Bisgaard. På samma sätt har Kurt Villads Jensen betonat gillenas militära betydelse för t.ex. korstågen mot de östra Östersjöländerna.
Knutsgillenas etablering inom det danska riket – och utanför
Även om Knutsgillena omtalas i kung Valdemars brev möter de äldsta bevarade dokumenten i form av stadgar och skrån först under 1200-talets första hälft. Det äldsta är ett skrå för gillet i Flensborg ca 1200. Liknande dokument finns för Ringsted 1231, Odense 1245, Malmö och de allmänna stadgarna tagna i Skanör 1256 samt Storeheddinge 1256.
Tillkomsten av dessa stadgar är höljd i dunkel. Eftersom Knutsgillena successivt organiserats på olika platser men var beroende av varandra för att kunna fungera fanns det behov av samordning mellan dem. Hur denna gått till vet vi mycket lite om. Vid två tillfällen i ett tidigt stadium är det känt att Åldermännen för gillena samlats för överläggningar. Första gången ägde ett sådant möte rum i Ringsted 1231, 100 år efter mordet på Knut Lavard. Där fastställdes ”statuta, Skra, convivii sancti Kanuti”, d.v.s. stadgar och skrå för S:t Knuts gille. Av berättelsen framgår att det rörde sig om bearbetningar av tidigare stadgar. Om detta också innebar att dessa tidigare stadgar fastställts vid tillfällen då Åldermännen samlats till Åldermannasynoder för att besluta om stadgar och andra gemensamma frågor sägs det ingenting om. Det förefaller inte orimligt att så kan ha varit fallet.
Den andra kända Åldermannasynoden ägde rum i Skanör den 7 september 1256. Även där fastställdes för Knutsgillet gemensamma stadgar och även där åberopades tidigare stadgar. De 18 Åldermännen vid synoden 1256 samlades i en synnerligen orolig tid. De blodiga fejderna inom kungasläkten och kampen mellan Danmarks kung och ärkebiskopen i Lund skapade osäkerhet och anarki för städernas borgerskap och deras näringsliv liksom för bönderna. Det fanns ingen garanti för säkerhet till liv och egendom, om man inte själv byggde upp en sådan genom samverkan mellan intressenter. En sådan intressent var Knutsgillet med sin förankring i städerna och de större tätorterna. Gemensamma stadgar utgjorde en styrka i ett sådant läge. Enligt Salomon Kraft var stadgarna för Knutsgillet därför riktade just ”mot rikets ledare, som genom inbördes fejd bringat riket i våda och satt rättssäkerheten på spel”. I ett läge där laglöshet och anarki hotade tog Knutsgillet rättssäkerheten i egna händer. Som ett led i detta arbete kan man se överenskommelsen om och fastställandet av gemensamma stadgar för att stärka samhörigheten mellan alla Knutsgillena. Kanske var det också säkrare att samlas för rådslag vid höstmarknaden i Skanör än i Ringsted, Knut Lavards stad.
Resultatet av Åldermännens arbete ser vi i stadgarnas utformning. I många och väsentliga delar överensstämmer innehållet i de ovan nämnda stadgarna sinsemellan, redan innan de samordnats. Ett genomgående drag är att de alla – utom Flensborgsskrået – hänvisar till tidigare stadgar. Uppenbarligen vill man därmed ge auktorisation åt de nya. Främst sker detta genom två återkommande formuleringar i inledningarna som förankrar stadgarna dels i en tidigare period dels hos fäderna. Det första påpekandet framhåller att de som upptagit eller fastställt stadgarna är ”homines senes et discreti”, dvs. äldre förståndiga män, eller ”forsynlige män och beskedlige våra förfäder”. I Ringsted 1231 tillade man som förklaring orden ”de som kallas aldermanni”. Den andra formuleringen hänvisar direkt tillbaka i tiden med ordet ”olim”, dvs. fordom. Även om Flensborgsskrået från ca 1200 saknar direkt hänvisning till tidigare torde det som Curt Wallin påpekar ”som förlaga haft en äldre, på latin skriven redaktion .
Det från Åldermannasynoden i Skanör 1256 bevarade allmänna skrået inleds med likalydande hänvisning till tidigare statuter men avslutas med konstaterande att de 18 Åldermännen utformat och fastställt de – förmodligen – bearbetade stadgarna. Det förefaller därmed ganska troligt att vissa gemensamma stadgar eller skrån utformats mycket tidigt, kanske i samband med tillkomsten av Knutsgillena. Både Ringsted- och Skanörmötena har dessutom försökt åstadkomma en större samordning. För att legitimera senare gjorda ändringar har man varit angelägen om att medvetet knyta an till tidigare antagna stadgar.
Som Curt Wallin visat kan man urskilja tre utvecklingsfaser i Knutsgillet under medeltiden. Den första fasen sträcker sig fram till 1250-talet. Då präglades gillena av att handel och sjöfart stod i centrum för deras verksamhet, dvs. det som ursprungligen var anledningen till deras tillkomst. Funktionen att skydda och värna var därför också en mycket viktig uppgift och fortfarande hävdades att blodshämnd skulle utkrävas i vissa fall. Den andra fasen utgör tiden från Åldermannasynoden 1256 och en tid in på 1300-talet. Gillesbrödernas förpliktelser ändras inte minst genom den kungliga lagstiftningen som tar över i rättsfrågor. Gillet får starkare karaktär av försäkringssystem. Den tredje fasen börjar på 1300-talet, särskilt tydlig från dess mitt då gillena främst får en social inriktning som allmänna gillen.
Med det skrå för samtliga Knutsgillen som antogs av de 18 Åldermännen i Skanör 1256 inleddes en ny fas. Vilka städer de 18 Åldermännen i Skanör representerade vet vi inte, lika litet som namnen på dem. Erik Wiberg har i sin bok Sankt Knuts Gille i Ystad, 1936, försökt göra en rekonstruktion. Han utgår från att det måste ha funnits fler än 18 Knutsgillen vid denna tid. Utgår man från Själland och Skåne och tar med öarna utom Laesö och Fyen så fanns det vid denna tid 18 städer inom det området. Åldermännen i Skanör skulle därmed representera gillena i Falsterbo, Laholm, Landskrona, Lund, Malmö, Tommarp och Ystad på östra sidan om Öresund och från de danska öarna väster därom, Helsingör, Kalundborg, Köpenhamn, Ringsted, Roskilde, Slagelse, Stege, Storeheddinge, Stubbekjöbing, Söborg och Vordingborg.
Det finns inga uppgifter om att Åldermännen samlats till överläggningar vid några andra tillfällen under medeltiden. Den förskjutning i gillenas uppgift mot sociala och sällskapliga insatser som utvecklades under 1300-talet ställde inte heller samma krav på samordning och samverkan gillena emellan som funnits under tidigare period. Först med firandet år 1956 av 700-årsjubileet av Åldermannasynoden i Skanör 1256 startade på nytt en tradition med överläggningar mellan Åldermännen i de nutida Knutsgillena, en tradition som vuxit sig stark.
Gillenas verksamhet reglerades alltså i stadgar och skrån. Även om vissa förändringar skedde under tidens gång finns det genomgående drag som möter på de flesta håll. Den inre organisationen var likartad. Åldermannen fungerade som gillets ledare vid sammankomsterna men ansvarade också för att hjälp gavs medlemmar vid behov. Det var Åldermannen som representerade sitt gille både inom den egna orten och utåt t ex då gillena sammanträdde vid synoder. Vid Åldermannens sida fanns två Stolsbröder som hade hand om räkenskaper och praktiska frågor för gillet och gilleshuset, om man inte hade någon som särskilt ansvarade för byggnaden och dess inventarier. Här finns det uppenbarligen vissa skillnader mellan gillena där man ordnade det efter egna behov och krav. Ansvaret för protokoll och övriga anteckningar vilade på en skrivare som var den som gav tillstånd att ringa i Knutsklockan. I Malmö var det skrivarens uppgift att på tredje dag pingst läsa upp namnen på de avlidna. Till Knutsgillets kännemärken hör också att Systrar ingick i gillet – liksom i de flesta gillen vid denna tid. Redan i det äldsta skrået från Flensborg ca 1200 talas det i flera sammanhang om både Bröder och Systrar. I inledningen till Odenseskrået 1245 tar kung Erik Plogpenning alla Bröder och Systrar i gillet under sitt beskydd. Föreskriften att ”ingen Broder eller Syster får sätta någon gäst vid bordet utan att i förväg spörja Åldermannen” visar den självständiga plats systrarna tillerkänts i gillet.
Den starka anknytningen till kyrkan tog sig uttryck inte bara i att gillet hade sitt särskilda skyddshelgon vars dag firades med högtidlig mässa i vilken alla gillets medlemmar förutsattes delta. I samband med årshögtiden skulle det också hållas en särskild mässa för de Bröder och Systrar som under året avlidit och namnen på dem skulle läsas upp. Ansvaret för dessa mässor vilade på den präst – skråherre eller skråprost – som tillhörde gillets funktionärer.
En grundfunktion var gillets uppgift att hjälpa och stödja medlemmarna både i glädje och sorg och ge dem ”trygghet till liv och egendom”. Noggrant föreskrivs Brödernas och Systrarnas skyldighet att hjälpa en Broder eller Syster som blivit sjuk och uppgiften att vaka vid sjukbädden. Vid dödsfall skulle också Bröder och Systrar följa den döde/döda till graven. Den som kom i nöd eller på obestånd kunde också räkna med understöd och hjälp på olika sätt. Det sociala ansvaret inom gillet kom att betonas mer och mer.
Ett viktigt inslag i gillessamvaron utgjorde sammankomster och festligheter – inte minst adeldrickning och årshögtid. Festerna kunde sträcka sig över flera dagar och vara nog så våldsamma om man ska döma efter stadgarnas föreskrifter om böter för diverse överdrifter i samband med dem. Från Tallinngillet finns således angivet att gillesfester ägde rum vid jul, påsk, pingst, midsommar och mickelsmäss, fester som också inkluderade dans. Till ritualer vid dessa sammankomster kan redan på medeltiden ha hört den tillönskan om ”fred och endräkt” som idag möter som valspråk vid Knutsgillenas sammankomster. Det äldsta belägget på användningen av ”fred och endräkt” härrör från Malmögillet 1533 och är då knutet till duvan som hissades upp i salen. Själva formuleringen synes gå tillbaka på en bön i allhelgonalitanian i tidegärden: ”ut pacem et concordiam nobis dones: te rogamus”, d.v.s. ”att du må ge oss fred och endräkt, ber vi dig [Herre]”, en bön som med nästan samma ordalydelse ingår i dagens litania i kyrkohandboken för Svenska kyrkan.
Till Knutsgillenas särmärke hörde också papegojskjutningen, belagd redan på 1300-talet.
Förändringar i Gillets inriktning märks när man jämför äldre och yngre stadgar. Från 1200-talets mitt försvinner en del föreskrifter som haft med Gillets handelskaraktär att göra. Detta gäller t.ex. sjöfarten, att bistå Broder i sjönöd eller när han behöver ett nytt skepp eller råkat i fångenskap hos hedningar, där Bröderna åläggs att friköpa honom, eller hjälp mot sjörövare. Det starka kravet på blodshämnd för dräpt Gillesbroder ändras också, säkerligen i överensstämmelse med de nya lagar som tillkom i Danmark.
De Gillesskrån som bevarats från 1300-talet visar, såsom Curt Wallin framhållit, att en ny fas inletts där Knutsgillena inte längre fungerar som handels- och köpmannagillen utan som allmänna Gillen med stark social inriktning. Den religiösa anknytningen förstärks. Villkoren för den som ska tas in i Gillet blir klart markerade: hederlighet, gott anseende och rykte är viktiga egenskaper för att få komma med liksom en accepterad ställning i samhället. Vi vet mycket lite om vilka som verkligen tagits in. Endast en förteckning över medlemmar har bevarats från medeltiden. Denna förteckning är från Kalundborggillet år 1480. Tre kungar – Valdemar (Sejr?), Olof och Christian – en drottning – Margrete, samt två Roskildebiskopar – Nils 1368-95 och Peder 1395-1416 – finns med. Sammanlagt redovisas 26 namngivna Bröder och 15 namngivna kvinnor/fruar och två icke namngivna döttrar. Stadens borgerskap intar en framskjuten plats. Detta överensstämmer väl med de uppgifter som finns från Tallinngillet. I detta ingick de finare hantverkarna, dvs. ”guldsmeder, urmakare, skräddare och mösskräddare, handskmakare och skomakare, bagare och målare”. I Knutsgillena kom också stadens borgerskap att utgöra en viktig och dominant grupp.
Ett synligt bevis på Knutsgillenas betydelse och status är deras innehav av Gilleshus. Redan i det första dokumentet om Knutsgillena, Valdemar l:s brev, omtalas att man på Gotland höll på att bygga ett hus för Gillet. Husen har varit förnämliga byggnader med en stor Gillessal för sammankomsterna. I Gilleshusen förvarades också skrå och protokollsböcker liksom betydande silverklenoder, dryckeskärl, bilder av S:t Knut och Gillessigill.
I och med att Knutsgillena från 1300-talet ändrade karaktär med tyngdpunkt på sällskaps- och hjälpgillen fick samordningen mellan Gillena mindre betydelse. Den tidigare centralortens ställning försvagades men gästfriheten dem emellan tycks ha bestått.
Mot bakgrund av Knutsgillenas stora betydelse som skydd och värn för dem som bedrev handel och köpenskap inom Danmark och Östersjöområdet framför allt österut mot Ryssland är det föga förvånande att det snabbt uppstod Knutsgillen i de flesta städer och större orter inom landet. Tyvärr finns det inga exakta årtal bevarade. Beläggen för att de funnits utgör i de flesta fall notiser i samband med köp, domstolsärenden och sigillavtryck på brev och dokument. Enligt Curt Wallin fanns det vid medeltidens slut 47 eller 48 Knutsgillen inom Danmark. Dessutom hade Knutsgillena introducerats också i Sverige främst i Mälarområdet där uppgifter finns om sju eller åtta Knutsgillen i städerna.
Förändringen genom reformationen och tiden därefter
Knutsgillenas situation förändrades drastiskt med reformationen. Redan den 4 februari 1526 utfärdade Fredrik I ett brev till de danska köpstäderna. Enligt detta skulle alla Gillen upplösas. Syftet var att komma åt alltför höga priser på hantverksvaror. Samtidigt ville man komma åt de enligt reformationen felaktiga mässtiftelserna och mässorna för de avlidna. Gillena hade ju sina skyddshelgon och till dem var mässtiftelser knutna. De ekonomiska grundvalarna för dessa var vanligtvis gårdar eller hus som nu indrogs till kronan eller staden.
Av alla de 47 eller 48 Knutsgillen som fanns vid medeltidens slut överlevde bara fem. Vad som hände med de andra är än så länge höljt i dunkel. Några blev skyttegillen och fick därmed en samhällelig funktion som motiverade deras fortvaro ända in i våra dagar, t ex Aalborgsgillet. Andra försvann utan att någon dokumentation ges om hur detta gick till och vart deras egendom tog vägen. I Lunds stifts landebok från 1569 redovisas gods indragna från Landskrona- och Malmögillena men inga därutöver.
Av de fem som fortsatte att fungera låg Tallinngillet utanför den danska sfären, eftersom det alltsedan 1346 tillhörde Tyska orden. Flensborggillet tycks dock temporärt ha upplösts. Ar 1575 begär nämligen en grupp från borgerskapet att få återupprätta Gillet men fick avslag. 1582 har Gillet startat på nytt, dock med namnet ändrat till ”Det gamla sedvanliga pingstgillet”. I Skåne överlevde tre – Lund, Malmö och Ystad. Trots förbudet mot Gillen bevarade och utvecklade dessa tre, såvitt vi kan se, sin betydelsefulla ställning i samhället och hade en blomstringsperiod under just 1500-talet. Alla tre överlämnade Knutsklockor till kyrkor i sina städer: Malmö 1533 till S:t Petri kyrka, Ystad 1558 till S:ta Mariakyrkan, Lund 1559 till domkyrkan. När det nya rådhuset i Malmö uppfördes på 1540-talet inreddes på andra våningen en ståtlig Knutssal som skulle användas till gästabud och högtidsfester. Det var alltfort framträdande personer inom borgerskapet som bar upp de tre Gillena. Särskilt prominent framstår Malmögillet genom sin anknytning till kungamakten. Vid festen 1556 skulle Fredrik II ha varit närvarande. Då han inte kunde komma gick han in som broder i Gillet och skänkte samtidigt en praktfull dryckespokal i silver till Gillet. Det är den pokal som ännu idag Åldermannen dricker ur när nya Bröder tas in.
Med omvälvningarna i början av 1500-talet avslutades de ursprungliga Knutgillenas aktiviteter som sammanhållande nätverk inom det danska riket för vissa kategorier medborgare. De hade då under en lång tidsperiod fyllt en viktig funktion för handel och köpenskap, på det lokala planet i stadens råd och som en betydelsefull mänsklig gemenskap. Med de nya tiderna raderades de flesta ut. De få som blev kvar kom trots allt att fortsätta i samma anda inriktade på sammanhållning, omtanke och festlig samvaro. Genom att de överlevde och därmed visade kvaliteten och värdet i sin grundläggande ide blev de i sen tid upphov till att flera av de sedan reformationen försvunna Gillena under 1900-talet kunde återupprättas och blomstra till glädje för nutida Bröder och Systrar.
Det för alla Knutsgillena gamla gemensamma mottot: fred och endräkt, belagt i Malmögillet år 1533, troligen härstammande från medeltiden, utgör alltjämt en ledstjärna i gemenskapen.
Artikeln är ursprungligen en del av föreläsningen ”Knutsgillena under 800 år” vid Knud Lavard
Symposium i Ringsted 14-15 september 2002. Här återges i lätt bearbetad form det avsnitt som behandlar den medeltida utvecklingen.